Jag såg mot huset.
Dörren stod öppen, sned, som ett synligt sår i något som redan var trasigt sedan tidigare.
En polis kom ut med ett anteckningsblock, såg sig omkring innan han gick fram.
— «Är du pappan?»
Jag nickade.
— «Vi behöver att du berättar allt du vet», sa han med en professionell men inte kall ton. «Vi kommer också behöva prata med barnet när det är möjligt.»
Jag tittade på Noé på båren.
Hans blick var fäst på en punkt som ingen av oss kunde se.
— «Inte idag», sa jag direkt. «Inte idag.»
Polisen tvekade, men nickade till slut.
— «Jag förstår», svarade han. «Men det här är viktigt.»
— «Jag vet», sa jag. «Och jag kommer att samarbeta i allt. Men idag… vill jag bara att han ska må bra.»
Polisen antecknade och drog sig tillbaka utan att insistera mer.
Derek tittade på mig i sidled.
— «Det här har bara börjat», sa han.
Jag visste att han hade rätt.
Och det var ännu ett lager av tyngden jag kände.
För att skydda Noé handlade inte bara om att få ut honom ur det där huset.
Det handlade om att möta allt som skulle komma efteråt.
Frågorna.
Besluten.
Lena.
Jag kände en knut i magen när jag tänkte på henne.
Hon var inte där.
Hon hade inte varit där när hennes son behövde henne.
Och nu kunde allt jag hade undvikit att konfrontera med henne inte längre gömmas.
— «Visste du något?» frågade jag lågt utan att släppa blicken från ambulansen.
Derek skakade långsamt på huvudet.
— «Jag misstänkte det», erkände han. «Men jag hade inga bevis. Och du… du ville inte lyssna.»
